besöker storebror

02.06.2014 kl. 20:08

Jag ligger på en säng i ett vandrarhem i Göteborg.

Sverige är rätt nice ändå. 
Så länge man förstår lokaltrafiken.
Men trevligt att kunna språket. 

Känn ingen sorg och så vidare.

Joel Fågel

ang. movemb.

Skänk dina pengar. 

Jag donerade precis en slant till Movember-initiativet. 
Detta går att göra hela året om. 
Samma gäller bröstcancerfonden, som dessutom har sin månadslånga storkampanj i oktober månad efter den årliga Breast Cancer Day, första oktober (om jag förstått det hela rätt).
UngCancer(.se) har också en kickass webshop där de säljer accessoarer och kläder som går till forskning och vård. 

Det är inget skryt från min sida, det är en genuin uppmaning. Det känns så bra, kliché eller ej. Det handlar inte ens om summan. Det är helt enkelt vårt moderna samhälles fördel, smidiga sätt att lassa över sitt överflöd till midre lyckliga. Och forskningen, som aldrig är för rik. 

Du måste inte ens växa en mustasch. Du måste inte ens prata om det. 
Men ge någonting. 

#fattigmenrik

What kills me is that everybody thinks I like jazz. 
-Samuel L. Jackson

Joel Fågel
05.11.2014 kl. 00:23

Ny kreativitet

Andras drömmar är nog ointresanta. Och mina är dessutom sällan riktigt galna eller verklighetsavvikande, alltså inte ens roliga. 

Men i skrivande stund är klockan 9.00 på morgonen, och jag har vaknat för att skriva om min dröm. 
Jag delger detta mitt drömsegment för att jag tycker det är intressant hur jag verkligen skapat i sömnen. Och jag har skapat alldeles fritt. 

I drömmen gick jag med mina föräldrar ut ur ett hus som verkade ligga på den Somaliska torrslätten. På utsidan stod två trälådor uppochnervända, och bredvid respektive låda stod var sin ornitorhin. Alltså det där bildäckshöga djuret med svart korpliknande kropp och ett stort noshörnshorn. De anföll med huvudet lutat 45 grader nedåt mot marken för maximal spetsighet. Men precis som i TV-spelen gick det att lura dem till att i blindo storma rakt in i trälådorna. När de tagit sig tillbaka till verkligheten från smällen kom de dock an på nytt. Det var hemskt och smålustigt på samma gång.
Jag mindes att jag läst någonstans att om man spelar musik åt ornitorhiner så blir de paralyserade av ljudvågorna. Framförallt långdragna toner och fermat. Så jag valde låten U.S. Mississippi, som har ett långt stegrande intro, nästan åt det klassiska hållet med stråkar och klassiska amerikanska bleckblåsstötar från 40-talet.
Vi var fria.

Men ornitorhiner är ju jättepåhittade. Jag har upptäckt och uppfunnit en djurart i ett svep, mycket möjligt det för mig hemskaste djuret på vår hypotetiska planet. Som en snabb, stark fågel med ett horn istället för näbb. Ornitorhiner reagerar inte heller på långdragna toner och fermaterad musik, för varför skulle påhittade grejer göra det?
Och U.S. Mississippi är ingen låt som finns heller. Åtminstone inte på Spotify där jag i drömmen spelade upp musik åt djuren som genast stelnade och spärrade med ögonen vid första tonen. 
Jag har hört någonstans att det lättaste kreativitetstricket är att ta två vardagliga saker och sätta ihop dem, till exempel gav noshörning och (typ) korp ett helt nytt djur och en helt ny art. 
Jag rekommenderar det tricket. 

Jag hittade inte orginallåten från drömmen, men jag hittade något liknande. 
 

 

Joel Fågel
25.10.2014 kl. 08:58

Staten och idealet

När jag var fyra år gammal tog min mor mig till en kontroll vid hälsovårdscentralen. Jag skulle genomgå en rutinkoll för fyraåringar. 
Testen gick i princip ut på att leka lite med sjukhustantens härliga muminhus och interagera som folk. 
Sjuksköterskan (enligt vad som berättats åt mig) var en rar medelålders dam med god social kunskap. Hon tyckte om att berätta för mödrarna att barnen som förts till kontroll presterar på högre nivå än behövligt. 
Jag presterade alltså på en femårings nivå. Såsom de flesta fyraåringar säkerligen gjorde under flummiga premisser. Sköterskan var stolt över mina ritningar och mina prestationer. Hon informerade min mor om att var duktig. 
Jag blev dock underkänd i en övning. 
Medan jag lekte ställde tanten mig frågor. Mina svar skulle vittna om min verklighetsuppfattning. Hon frågade mig om jag är en pojke eller flicka om jag själv får välja. 
Jag svarade att jag var en flicka. 
"Jahaaa" sade hon och undrade sen om jag vid en äldre ålder isåfall skulle bli en pappa eller en mamma. 
Jag svarade att jag då skulle vara en mamma. 
"Okeeeej" sade hon och undrade om jag vid en ännu äldre ålder skulle vara en farmor eller en farfar. 
Jag svarade att jag då skulle vara en farmor.

Min mamma lär i detta skede fått en blick från min sköterska. "Det går nog om", sade damen till min mor, "han fungerar överlag på en femårings nivå."

När vi sedan gick mot bilen frågade min mamma varför jag sagt åt tanten att jag var en flicka. Mamma visste att jag var fullkomligt medveten att jag var en pojke. 
"Jag tänkte att jag kunde vara det då." lär jag ha svarat, som om allt i kontrollrummet varit på lek. Hypotetiska frågor får hypotetiska svar, och en flicka kan inte vara en pappa och en mamma kan inte vara en farfar. Så tyckte åtminstone fyraåriga Joel. 

Mina etiska principer för 16 år sedan oaktade tänker jag ofta på denna historia. Som fyraåring upplevde jag mig själv vara såpass trygg i mitt kön att det fanns rum för lek. Men så är inte alltid fallet, och så skall det kanske inte ens vara. Men det är inte något jag lider av och min roll som pojke och man har väl inte stött någon annan heller än så länge.
Jag råkade finna frågan luddig och märklig. Det säger en del om den klassiska barnsliga klarsyntheten. För jag såg inga skillnader. Skulle jag dock (Gud i himmelen förbjude) stått fast vid dessa påståenden på femårskontrollen kanske jag inte längre skulle klassats som "begåvad". 
För min könsidentitet har inte gått om ännu. Ingen skall tvingas till det.
Jag råkar uppleva mig själv vara man, men för 16 år sedan tänkte jag att jag kunde vara flicka.  

Joel Fågel
24.10.2014 kl. 00:00

Ett citat

 "Det finns inget som heter normal. Alla är olika."

-Nästan alla jag känner

Joel Fågel
16.10.2014 kl. 01:44

Visdom 11

If life is an ocean, I am a deep and handsome fish
A fish that's drowning
If the artistic process is a birth canal
Then I am a freshly jellied kid
Come witness my crowning
Art is a harlot
And I am her sassy urban friend
Mmm, bitch, why you being so selfish?
If momma is right and the world is my oyster
Then I must have an allergy to shellfish.

-Bo Burnham

Joel Fågel
11.10.2014 kl. 22:24

Det värsta som finns är att mista sig själv

Joel Fågel
01.10.2014 kl. 23:11

När jag var ung

När jag var yngre drömde jag om att vara aktiv och entusiastisk. 
Jag fantiserade mig framåt i tiden, jag skulle känna alla, vara omtyckt och respekterad. De skulle se upp till mig.
Jag skulle ha så många järn i elden att ingen i min närhet kunde missa mig. Framtida jag skulle vara överallt.

Nu är jag nästan i min framtid. Jag är gärna aktiv, växelvis entusiastisk. Jag är omtyckt av vissa och respekterad av de flesta. Ingen ser upp till mig. 

Eftersom jag personligen satt press på min existens i över ett decennium kan jag inget annat än att bryta ihop. Det är tungt att klara av sina egna mål, för de är ställbara och låter sig ta sin tid. 

När jag var yngre drömde jag om att jag skulle hjälpa andra, och vara navet i många hjul. Jag skulle vara outtröttlig och ren. Jag skulle sköta mitt hem, min ekonomi och min hälsa fläckfritt. 

Jag skulle vara modellmänniskan. 

Nuförtiden drömmer jag om en friare tillvaro. Om gemenskap och lugn. 
Jag har så många järn i elden att jag bränt mig. 
Och jag drömmer tillbaka till tiden då jag inte visste hur det känns. 

Joel Fågel
01.10.2014 kl. 22:16

Visdom 10

Livet händer medan du står vid mikron och väntar på att popcornen blir färdiga. 
Joel Fågel
01.10.2014 kl. 20:03

att vara som att

Att vara oförlöst är som att vara trött, att sjunga samma ton.

Det innebär att vara otillräcklig, som att vara utmattad mitt i en uppförsbacke. 
Det är en sista bok i ryggsäcken, ett ord för lite i onnensanat och en dag för lite i veckan. En vecka för lite, en månad kort och för många år går för snabbt och förbi.

Att vara oförlöst är en kemisk process. Det är materia och syror, vi skapar det vi glömmer. I musiken är pauserna viktiga, i kroppen finns det syre, i tavlan ser vi den vita duken, det gör att penseln får person. När alla skriker bör man viska. 
För att vara oförlöst är som att skrika i en cementblandare. Att kissa i äppeljuice och hålla takten i ett klocktorn, bygga en riddarborg i lego och låta den stå.

Tröttsamt, vi behöver vår spänning, vår stämsång. Att vara oförlöst är som att vara hungrig, men också som att vara mätt. 

Det är tänkt att vi skall nå våra mål och stanna, men det tänker vi inte göra.
Vi blir rekommenderade att bygga elementhus och tjäna pengar på det vi kan, men vi får inte ändra oss.
Att vara oförlöst är som att vara evigt förlöst.
Att inte leta efter nästa vita fläck på duken. 
Att höra orgeln ljuda i evig tid. 
Att ta ett andetag och nöja sig.
Att skrika i en unison kör.

Joel Fågel
12.09.2014 kl. 00:54

Skit jag inte gör

Jag läser inte bloggar. De flesta bloggar handlar om bloggaren.

Det intresserar inte mig, vad folk skriver om sig själv alltså.
I övrigt är jag idel sinnen, men det är i samtal eller person.

Jag kan uppskatta hur du bygger upp din dag, var lektionen tråkig, var den inspirerande. Hur du tränar på gymmet och om bion var bra. Till och med din morgongröt kan jag finna givande, men i skrift är det inte min sak. Det är allas, och då är jag åsidosatt. Det är egentligen en egocentrisk manifestation, men det må så vara. Min uppmärksamhet är inte och kommer inte vara märkvärdigt viktig på ett bra tag. 

Jag läser antagligen inte era bloggar och det är inget personligt. 
Och föregående mening är förklaring till sig själv. 
 

Jag använder inte smileys, emoticons, små gula gubbar som uttrycker känsla.
Jag väljer att uttrycka mig i så kallad "plain text".
Smileys eller dess användare stör mig på inga plan. 
Men jag använder dem inte själv.
Känn bara till att saknad av :D inte betyder att jag är bitter.


Jag äter inte frukost.
Brukar bli usel i magen av det.

 

Nu kommer jag svara på frågor. 

Joel Fågel
09.09.2014 kl. 19:38

I skorna mina

Mina festskor är medfarna.

De är äldre än mig, och betydligt mera slittåliga.
Det var iklädd mina festskor som min far ingick äktenskap för 30 år sen. 
I mina festskor har jag bevittnat publikhav och orkestrar som simmar i en mångata av scenljus, jag har sett strålande klänningar och vita mössor på ivriga hjässor.
I mina festskor har jag sett förfäran och sorg, jag har bevittnat söner och döttrar vid föräldrars kistor, jag har sett små fotografier bredvid ljus och tjocka stenplattor i gravgårdens gyttja. 
I mina festskor har jag hållit små barn, och se dem förbryllas av glädjefyllda vuxenansikten. Jag har sett firande och skratt, min bror gifta sig, min andra bror ta examen. 

Alla dessa tillfällen förknippade med starka känslor verkar kräva de bästa skor jag äger. Som om jag i de fina skorna kan skydda mig för regn men motta solen mera effektivt än i Converse. 
De finaste skorna använder jag bara när stora saker händer, när min officiella närvaro behövs. 
Namnet festskor gör dem inte rättvisa, trots att de är utmärkta att dansa i. 
För det utmärkta är att de finns kvar i skåpet tills någon avlider eller föds, tills någon fyller år eller stiftar äktenskap.
Och jag har fler examen att se fram emot.
Och en dag skall jag själv gifta mig.
En dag skall jag också få ett barn. 
En dag skall mina föräldrar lämna oss.
En dag skall jag också dö. 
Då kommer skorna fungera som en bild av livet som jag lett, de minnesbilder som jag bär bakom globerna och de melodier jag har i mina trumhinnor. 
För det är inte bara skor längre, inte bara skydd och komfort.
Utan ett liv värt att vandra.

Joel Fågel
08.09.2014 kl. 00:27

Dokumentation (hälsa ungarna)

26.7 2014 vandrade och deltog jag i Pride-paraden under den första Pride-festivalen i Jakobstad. 2000 människor uppskattades ha gått i tåget och lika många uppskattas ha bevakat händelsen på plats.

Jag gjorde ett uttalande till den lokala tidningen (Österbottens Tidning) och publicerades alldeles rakt citerad. 

Det var en folkfest Jakobstad inte hade sett på länge dessförinnan. 

En debatt flammade upp i trakten, lättkränkt vs. lättkränkt. Konservativa upplevde sin åsiktsfrihet begränsad när motsättning till sexuella minoriteter inte tolererades av den liberala massan. Vi levde i ett samhälle där Pride behövdes. Där det inte var väl mottaget att tillhöra en sexuell minoritet. Konformation till heteronormativet var det enda som inte höjde ögonbryn. "Normal" var ett ord som ännu användes.

Jag önskade (28.7.2014) att människor skulle sluta jävlas med varandra inom en så snar framtid som möjligt. 

Rakade precis till en side-cut igen. Side-cuts är ganska moderna och hippa i nuläget (juli 2014)
Jag har Vans på fötterna och t-skjorta på överkroppen, möjligtvis närmar de sig pensionsåldern. 

 

Hälsa ungarna att aldrig glömma att det är viktigt att gå i Pride-paraden.
Att respekt aldrig någonsin får kompromissas. Att ingen väljer sin läggning och sexuella preferens, att det inte är ställningstaganden. Det är bara mänskliga attribut, som hårfärg. 
Hälsa ungarna att det ska vara okej. Att det inte ska vara något skamligt, och förbjud dem att fördöma. 

Hälsa ungarna att deras far var och är stolt över sin hembygd, över det initiativ och värmande stöd den visade prov på under veckoslutet 25-27.7 2014. Deras far visste då att kampen inte var vunnen, att målet bara börjat skymta på övre sidan uppförsbacken. 

Hälsa ungarna att deras farmor gick i Pride-paraden, och att deras far var och är stolt över sin mor. Deras far och farmor upplevde ett paradigmskifte i Österbotten i mellersta Finland då. Det har inte alltid varit så bra som ni har det nu.

Låt dem veta det, att kärlek är det enda som ger resultat. Att det inte går att förminska. Kärlek är den enda härskartekniken. Er far trodde på en bättre värld, för barnen. Han var ung och impulsiv, men brann för saken.
Hälsa ungarna att deras far önskade som 20-åring att de skulle få möjligheten att forma sina sexualiteter själva. 
Och att han älskar dem.

Hälsa ungarna det, Joel.

 

 

Joel Fågel
28.07.2014 kl. 01:28

STOLTHET

Imorgon lördag går Jeppis Pride av stapeln. 
Det är staden Jakobstads första Pride-festival. Den behövs.
Det kommer bli en parad. Det är samling utanför Pursisalmi skola (nära Skata, bredvid minigolfplanen) klockan 11.30, och börjar vandra 12.30. Välkomna.

Pride-festivaler borde vara fester, bara. Fester som är både trevliga, bra att de ordnas och frisläppt härliga. Men i Jakobstad med omnejd är Pride-festivalen inte enbart en fest. Det är nu den behövs, vi måste sätta in en dödsstöt på förtrycket. Vi måste dräpa det som förmår vettiga människor att bete sig vidrigt mot sina jämlikar. Och vi måste (verkligen måste) göra det i form av ett firande. Inte i form av ett krig. För endast våldsamma människor för krig. Goda människor firar varandra, hyllar varandra och ser till att allas rättigheter är i gott skick. Det är det enda vi måste göra som medlemmar av vår grupp för att motverka att den krakelerar. Tänka på andra, inte ens hela tiden. Men nu kan vi göra det. 
Det finns verkligen de som sätter sig på tvären i nejden. De brukar tyvärr också skylla på bibeln. Benämningen "Bibelbältet" får ny innebörd, i och med att det också går att se det så kallade bibelbältet som ett tillhygge den konservativa massan nyttjar för att slå sin omgivande folkmängd med. Ett bälte av biblar, för citaten har redan nu börjat hagla. 

Vänligen, göm er inte bakom bibelns förmaningar. En vidrig åsikt är fortfarande vidrig trots att den tryckts i gamla testamentet som uppdaterades år 2000 för att sudda bort några gammalmodiga ordalag. Ni kan väl inte på allvar mena att er bok verkligen påbjuder förakt? För det gör den inte, det har jag kollat upp. 

Här ser vi stolta människor. Starka individer med raka ryggar. Det tänker jag ha i paraden på lördag. Jag vet själv att det kanske inte betyder så mycket för den stora förtryckta massan om jag går några kilometer i en stor grupp, men jag har åtminstone gjort nånting. 

Och vi måste alla göra nånting.

 

Joel Fågel
25.07.2014 kl. 01:01

Det vackraste

Det råder tvivel om vilken youtube-video av Österbottniskt ursprung som är värd mest delningar för tillfället. 

Det är ju förstås den här. 

Det är det vackraste jag hört på både år och dar. 

Tack, The Heartbeat Band.
 

Joel Fågel
25.07.2014 kl. 00:58

tj 0hi On

Över är det.

Min tid på Wasa Teater, Österbottens regionteater har lärt mig mycket, jag skall redovisa de tre mest omfattande kunskaperna jag fått sätta i min lilla erfarenhetskappsäck.

 

  1. Mänskliga relationer lägger grunden för allt arbete, inte minst samarbete.
    På Wasa Teater fungerar arbetsgrupperna i olika avdelningar, men inget skulle bli gjort utan god kommunikation. Genom att upprätthålla trvisam samvaro seglar man genom lätta stunder och bär varandra genom svåra stunder. Fullkomlig kliché, men det stämmer oaktat.
  2. Gammal är äldst, erfarenhet är den bästa skolan.
    De erfarenheter jag samlat ihop under de kring 100 teaterföreställningarna jag spelat på proffsnivå är med mig hela livet. Det stöd jag fått ifrån mer erfarna skådespelare och medarbetare har varit enormt och har gett mig god grund att utvecklas. Repetition är kunskapens moder, man lär sig jobbet bäst genom att göra det.
  3. Du är inte dålig. Du försökte bara i fel riktning.
    I en kreativ process finns det inga absoluta rätt- eller felscenarion.
    Att testa nya uttryck är inte bara okej, det är nödvändigt för det slutliga konstnärliga arbetet. Du gjorde inte fel, du gjorde bara. 

Jag är tacksam för att jag fått ta del av den kunskap och gemenskap som finns i teaterhuset på Sandögatan 7. Jag har erhållit en stor mängd nya bekantskaper, vänner och tagit del av upplevelser få förunnade. 
Alla vi som tjänstgör sista dagen i Finlands tjänst idag skall vara stolta över det jobb vi utfört. Det hade vi inte behövt göra, tycker jag, men jag är glad för att jag tvingats göra det. TJ 347 som började i Lappträsk, Finlands framstjärt, har blivit TJ 0 i Vasa, Finlands solsida. 

Tack till Wasa Teater, mina vänner, min familj och mina kolleger. 
OHI THE FUCK ON.

Joel Fågel
19.06.2014 kl. 10:44

#pärjää

Jag skall dela med mig av en händelse, jag skall berätta en historia.

Jag satt på en bänk mitt på Drottningtorget i centrala Göteborg, precis utanför Centralstation. Jag hade mina fötter på min reseväska och huvudet djupt nedsjunket i en bok om socialpsykologi, jag skulle ha inträdesprov dagen därpå i Vasa. Solen sken, det hade regnat bara någon timme innan, och det skulle formligen hälla ner ännu en timme senare.

Jag satt alltså och studerade när en man i slitna jeanskläder kommer fram till mig. Hans ansikte var väderbitet, han hade upplevt samma regn som jag hade gjort när jag sprungit runtom det för mig okända Göteborg på jakt efter tak över huvudet. Det tunna ljusa håret var smutsigt och nött. Hans kläder var rivna och hade hål överallt. Inte som moderna stentvättade jeans. Riktiga rivna hål.

Hans ansikte blockerade solen vilket då utgjorde ett märkligt motljus, men jag såg honom ändå tydligt. Han berättade för mig att han bor på gatan, utomhus, och att han skulle behöva någonstans att sova, inomhus, bara för någon natt. Han sade att han förvisso har ett tält men situationen håller på att bli outhärdlig. Jag vickade på baggaget med fötterna och sade att jag är från Finland, jag reser hem idag.

Mannen tackade flyktigt och satte sig två bänkar ifrån mig. Efter en stund styltade en vän till honom dit och satte sig bredvid.

Jag fortsatte min läsning om vargbarn och anknytning till moderskap. Efter ännu några minuter kommer ännu en man fram till mig. Hans gångstil var mycket vinglig och hans hår var om möjligt mindre vårdat än den förstes. Han frågade på klingande Göteborgs-dialekt om jag råkade ha några kronor över. Jag hade skakat på huvudet åt tiggare hela dan, men tänkte att den här snubben kan få ta de sista värdelösa kronorna jag har i fickan. "Visst", sa jag "jag är från Finland, så du kan få de sista svenska kronorna jag har. Jag behöver dem inte mer."

Han tog emot de tre kronorna (i runda slängar 30 cent, nästintill värdelöst) och stannade upp, till synes av tacksmhet först.

"Mistäpäin sä oot?" frågade han. 
Jag blev förbluffad och svarade på finska, han var från en finsk stad jag aldrig hört om. 
Han frågade vad jag gör i Göteborg. Jag svarade att jag har sökt till en skola.
Han frågade vad jag ämnar studera. Jag svarade "musikaali". Jag komprimerade min historia, jag behövde inte elaborera att jag inte sluppit in i skolan jag sökt till och således varit tvungen att sitta och sura i Göteborg i 3 dagar. 
"Musikaali, okei hyvä! Hei kiitos, tack grabben."
Han vinglade iväg till de två männen två bänkar ifrån mig. "Du, den där grabben där, han är från Finland! Han tänker studera musikal! Vad kostar det att studera musikal?".

Jag sänkte huvudet än en gång ner i boken för att förbereda mig för inträdesprovet. Mitt förstaval av skolor till hösten hade skitit sig för tre dagar sen, så jag ville se till att göra bra ifrån mig under morgondagens prov. 
Jag hörde hur de tre männen talade om att gå och köpa tio bärs för de pengar de samlat ihop.

När jag efter en stund reste mig för att korsa torget till Pressbyrån stod min landsman mitt på torget och tiggde av en flicka. När jag passerade honom på några meters avstånd sneglade jag åt hans håll. Han uppmärksammade mig och sade: "Hei mies! Pärjää."
Jag svarade "Pärjää, mies." 
"Sä tieät!" sade han.
"Mä tieän." svarade jag.

Inte förrän jag återvänt till Finland gick det upp för mig vilken lärdom jag precis fått ta del av. Där sitter jag och läser om vargbarn och sörjer mitt eget misslyckande när den mannen uppmanar mig att hålla mig ovanför ytan. Jag fick råd om framåtanda av honom. Han uppmanade mig att överleva. För honom är det ingen lek. För mig är det en skola, vilket enligt honom säkerligen är en lek i jämförelse. 
Han, detta samhällets vargbarn, gav mig en inblick i hur det är att vara menlös, hur det är att endast kunna sikta uppåt.

Jag idkade falsk sorg. Han idkade rent hopp. Jag fick lära mig skillnaden. 

Joel Fågel
10.06.2014 kl. 19:00

Rummet

Vi har direkt auditiv kontakt med himlen, jag och min bror. Våra huvuden när vi sover ligger nämligen endast tiotal centimetrar från taket, och därifrån kvarstår endast en dryg decimeter till den fria luften. Vi hör alltså varenda droppe regn, varenda vindpust mot den vitfärgade gaveln. Vi hör åskan som mullrar och blixtar som slår någonstans långt borta. Vi hör katten som jamar i missnöje, vi hör fågeln som hånfullt kvittrar, måsar som skränar.
När det haglar känns det som om hela taket skall ge efter. När decembersnön rasar från taket ned på gången av stenplattor känns det som om huset skall falla ihop i en stor hög och ansluta sig till den blöta snön.

Det doftar oftast damm här, i mitt rum. Mitt skrivbord är stökigt men trots det orört. Mitt klädskåp är mörkt och dekorerat med dammlager. Det är mörkt och långt på längden. Pappa sade att de klädskåpen var misstag, de mörklägger rummen och utgör en svårighet för möblering. 
Han hade rätt. 
Det luktar damm och rättvisa här. Jag städar inte, så det luktar damm här. 

Det är oftast mörkt här. För skåpet skymmer lampans ljus. Lampan är dessutom utrustad med en såndär miljö-glödlamps-historia, vilken inte bringar lika mycket ljus som de gamla gjorde. "Jävla EU" kan ja höra mig själv säga ut högt när jag väntar en stund på att rummet skall upplysas. 
Men för det mesta är det mörkt här. Inte mig emot.
 

Det är sådana saker som jag hoppas blir viktiga en dag.
För när jag inte längre kan kalla denna plats "hem", när jag har förlorat denna fysiska plats, kommer ännu minnena, dofterna och synerna av detta rum och detta ljus överleva tiden. Men framförallt ljuden. Ljudet av regnet som håller mig vaken. Ljudet av snön som rasar och skakar hela takåsen. Ljudet från katten på gräsmattan som inte slipper in men vet att här inne, här bakom de två myggnätsbeklädda fönstren som vätter mot vägen och skogen, omedelbart under taket, omedelbart under himlen, här finns två pojkar som aldrig flyttar ut. 

Joel Fågel
30.05.2014 kl. 01:07

Politishockey

Detta är min tolkning på och uppfattning av hur Europas viktiga idrottsevenemang gick till. Rätta mig vänligen om jag missat nåt eller om Du har synpunkter. En synpunkt är viktig, min, din, allas. 

DAGS FÖR MATCH!

  • Sunda, friska och (s)vettiga människor sattes under hårt offensivt tryck för att sedan bevittna ett baklängesmål när partier som Gyllene Gryning, Jobbik och Front National ens överhuvudtaget existerar. De ställde dessutom upp i Europaparlamentsval. 0-1 efter klar dominans.
     
  • Några dagar innan periodvilan gjorde Magnus Betnér mål. Han uppmanade (främst) det svenska folket att rösta i EU-valet, eftersom varenda röst för en non-nazi eller icke-racistisk kandidat är relevant i kontinentens politiska klimat. Han påpekade att Europaparlamentets beslut är i högsta grad påtagliga i vårt samhälle på rotnivå och kan lätt ses som viktigare än kommunal- och riksval. Han nätade big time.
     
  • Och i svallvågorna av Betnérs bredsida formligen forcerar förnuft fram genom stridens hetta och olust. Ett stort missnöje med de främlingsfientliga partierna blossar upp, människor vill opponera sig och ta till orda. Demokratins framfötter visas! Visst är vi höger, säger Europa, men så jävla höger är vi då rakt inte. Ställningen är 2-1 och Europa är ungt, villigt och öppensinnat.
     
  • ​Det är svårt att leda med bara ett mål. För få människor hittade valbåsen och demokratin stod därigenom på vacklande ben. Folkstyre fungerar endast om folket yttrar sig, genom sin rösträtt. En facebookstatus är varken internationellt eller statligt godtagbart som röst. Det stod då 2-2. 
     
  • ​​Då kom svärmen. Ungerska Jobbik, franska Front National och grekiska Gyllene Gryning vinner mandat. Jämförelsevis fisar i rymden som Sannfinländarna, SverigeDemokraterna och Dansk Folkeparti gör lyckade val. Folket har talat och det är en otäck syn. Således var matchen i Europa åter i gungning och vettigt folk kämpar i uppförsbacke.
     
  • ​​SverigeDemokraterna samarbetar med Front National och förintelseförnekelse är plötsligt obekvämt nära hemsoporna i Norden. Feministiskt parti i Sverige och Svenska Folkpartiet i Finland tar åt sig varsin stol, en liten tröst i ett fattigt hem. Den politiska debatten går ut på att kasta skit på partier med fler mandat och rasister, nazister och xenofober njuter av uppmärkelsen. 2-4, trista miner på bänken.
     
  • Det skulle bli 2-5. Detta för att vi nu inte kan göra något åt saken. Europa har röstat, och det röstade enligt eget förnuft. Tyvärr ser vi nu riktiga fiender lyfta bucklan, det enda vi kan göra åt saken är att rösta annorlunda nästa gång. 

Det finns alltid en snubbe som drar en tumkniv mot halsen och ordar mordhot. Var inte den snubben. Man vinner guld, man förlorar silver. 

Joel Fågel
26.05.2014 kl. 23:46

En rap/dikt/vad du nu vill kalla det som kanske kan vara trevlig att läsa, men då igen har jag ofta fel

Jag kan ingenting åt mina anlag
Blåa ögon lite tjock och en perfekt tandrad
Men det är bara så vi går igenom liv och död
Det är vårt vatten och bröd
Tills man är hungrig i en liten hög
Det är bara som man kan tänka sig
Inga överraskningar
Men överlag så är det helt okej
Vi kör omkring som ett dansband
Tills hela tillställningen inställd av ett brandlarm
Och poesin i hela skiten är
Att stämningen är militär
Men grönt är inte alls våran färg
Jag har ett rött och ett blått öga
Och bägge två är vad man kallar tröga
Men det är inget jag kan göra nåt åt 
Tack och förlåt
Och bästa hälsningar från en öken som är våt 
Så kommer världen bli vår

 

Du 
Ta tillbaka din dröm
Vi vandrar mållöst kring som en natt utan sömn
Stanna upp 
Ta tillvara på din tillvaro 
Du vandrar runt i limbo
Det är inte ditt fel
Och inte demokraternas heller
Men det handlar om att visa vem som styr när det gäller
Och hamna i det rätta diket
Nu är Maria Magdalena minister för hela i.n.r.iket
Det är nästan så att man blir besviken
Men demokrati är en sanning där man väljer mellan röven och skiten

Joel Fågel
20.05.2014 kl. 23:27

till kännedom

Jag har på senaste tiden sett på så mycket South Park att jag sakta utvecklar Alien Probes i röven.
Joel Fågel
20.05.2014 kl. 23:26

pr0cr4stiNATION

Här sitter jag och prokastinerar.
Jag är en konstnär, jag vill inte vara tvungen att blicka tillbaka.
Jag är svår, jag vill läras, inte lära.

Jag vill skapa, men ändå tvingar jag mig att utforska.
Jag vill vidare, ändå lyckas jag inte förmå mig själv att sträva.
Jag är ambitiös men saknar ibland driv. Det är mitt problem. 
Mycket vilja, för lite ork.
Mycket prat kan man tycka, lite action kan man tycka.

Men det är bara skolor. Det är bara min framtid. 

Det är bara mitt rykte, min dröm och mitt välmående.

"Är jag alltid för trött för mig själv?" kan man tycka.

Det har gått såpass lång tid sen jag skrev ett blogginlägg att ratata överraskar mig med en trevlig skrivverktygs-bar. Goda och dåliga nyheter alltså.

 

 

Joel Fågel
20.05.2014 kl. 23:14

Cool shit som Black Thought i The Roots kan slänga ur sig (3)

"They say if you get a chance to do it, overdo it right
Tomorrow isn't promised every time, you say goodnight
"

//BT - Little Ghetto Boy - Wake Up! - John Legend, The Roots

Joel Fågel
06.05.2014 kl. 23:31

Cool shit som Black Thought i The Roots kan slänga ur sig (2)

"I realise I'm supposed to reach for the skies
Never let somebody try to tell you otherwise
"

//BT - The Fire - How I Got Over - The Roots

Joel Fågel
24.04.2014 kl. 14:48

Otacksamhetens lön är dåligt betalt

Kan det vara så att vi alla behöver kunna säga att vi gör någonting häftigt med vår tid? I såna fall finns det många som misslyckas kapitalt, så kanske inte.

Kan det vara så att vi behöver en fast punkt i livet, något att falla tillbaka på?
Mindre tydligt, så det kanske kan stämma.

Alltså har jag ingen fast punkt i livet.
Bara en massa häftiga saker jag gör, bara uppgifter som är viktiga för mig och min framtid, bara vänner som förstår och lyssnar, tak över huvudet, härligt vårväder, hälsa.
Men ingenting att falla tillbaka på. Förutom en soffa, en säng, en Wolksvagen, en jävla massa stolar och en mark som inte är krigshärjad.

Jag har det bra uselt ändå.

Joel Fågel
24.04.2014 kl. 14:34

 

DYSLESKI

Jag köpte en svart bok för en tid sen.
En bunden bok, med pärm och allt.
Sidorna i den var blanka, planen var att jag själv skulle fylla i dem.
Men den är ännu tom, sånär som på några halvdåliga poesirader och ett par skitdåliga teckningar.
Så utan vidare beskrivning ger jag er min riktiga svarta bok - dysleski.
Inte en almanacka, inte en dagbok, mer som ett klotterplank.
Men på mitt klotterplank spraymålar jag hjärtan och regnbågar (typ) och på mitt klotterplank är jag en jäkel med tuschpennan.
Jag har som bekant ingen fast ålder, jag blir äldre hela tiden, och det kan ju vara skrämmande i sig.
Jag har inget fast namn, det väljer du.
Jag har ingen fast punkt, för boken funkade inte särdeles bra.
Jag har problem att se skillnad på fel och rätt, fult och snyggt, bra och sämre, folk och folk, och dig och mig.
Jag är ordblind på ett annat sätt.
Retta min stavning, s'il vous plaît.

#dysleski



Grundarn har en badass grundarblogg
Allt är vackert - del 1
Allt är vackert - del 2
Belägg på att klicheér bör undvikas
Hur blir allting bra igen?
Yrsa har en blogg
Anna har en blogg
Tovah har en blogg
Gzëni har en blogg
Pocahontas har en blogg
Hur gammal kan en fågel bli?
Herobullets har en blogg
Mitt budskap