The Seven Thousand and Two hundred Dollar Man

Ordet MILLIONÄR är ett subjektivt ord, som lustigt nog byter innebörd beroende på geografisk referens.

En millionär i Sverige är ungefär en tiondedel fattigare än en millionär i Finland, medan en Japansk millionär sitter på mindre deg än en genomsnittlig Finländsk kommunalarbetare håvar in under 3 månader.

På det här sättet är vi alla millionärer, och ordet millionär måste användas med varsamhet, och inte slängas omkring som en grundad norm. Dock är ju den globala måttstocken naturligtvis U.S Dollar, vilket underlättar det lite.
Hur som helst är pengar skit.

Joel Fågel
15.09.2013 kl. 19:38

Kollektivet - ta emot min uppskattning.

 

Joel Fågel
14.09.2013 kl. 01:13

Tankar vid städning (med bakgrund)

"Dig tänker jag döpa till Linda."

Varför jag får för mig att överhuvudtaget ge min dammsugare ett namn är för mig själv en gåta. Att jag sedan väljer att döpa den till Linda är ju bara roligt antar jag. 

"Vad kan en ful matta möjligtvis utgöra för funktion?"

Seriöst. 

"Den här skiten glänser. Skulle jag kunna laga mat skulle jag kunna käka den av toaletten nu."

Det blev rent, vad kan jag säga. Det stämmer antagligen inte, men det såg bra ut.

"Här finns tillräckligt mycket klorin för att avliva en relativt stor hund."

Jag spillde rengöringsmedel och det både flöt och flög omkring rätt mycket vätska.

"Det suger att diska gafflar."

Börjar bli seriöst lack.

 

 

Joel Fågel
13.09.2013 kl. 16:10

Pjolarn okk pjyrnet

I min (rent ut sagt) ensamhet slog det mig en tanke rakt ut i tomma intet direkt från min 20-årskrisande pojksjäl att jag i detta skede behöver en kompanjon.

Närmare psykologi finns där att hämta, korrekt sådan bör dock komma från en annan person än jag själv.

Prepositionen i mitt eget huvud:

En jycke.

En pug/mops/holländsk bulldog. Rasen skulle representera min person och min distans till normen för det vackra i ting. Dessutom är det en badass hundsort.
Ingen skillnad på kön.
Hane: Emil
Tik: Ida

En hund är en näst intill permanent, dyr och energiödande sak som binder en och kräver mycket tid från sin husse/matte.
Det är ett förslag på hur jag kunde bli hel och sund. Lite struktur, och någon att hålla mig rejäl för. Jag behöver ingen ordning. Ingen struktur, shait, jag behöver inte ens kärlek från mig själv. Det måste komma externt. Dessutom vill jag ha en kompis. En kompis som är bara min. 
Tills dess får jag lov att presentera den för tillfället bästa bilden på hela internätet.
 

Joel Fågel
11.09.2013 kl. 22:49

högfemma

Underskatta ALDRIG den moraliska och mentala vikten och kraften av en högfemma (high five) på arbetsplatsen. Guld värd. 
"Nu är vi ett lag!"

Klappa din kompis i handen imorgon. Testa känslan av riktig samhörighet. Samma båt, samma bil, samma skola, samma arbete, samma samhälle och kafferum. Här står vi och sliter tillsammans. 
Bra jobbat, high five.

Joel Fågel
11.09.2013 kl. 00:05

Melon Head

Som ett avsked inte helt olikt en begravning var det när jag precis slängde en alldeles orörd vattenmelon i den svarta påsen. Den dog långsamt, den tvinade bort långsamt och med ett leende på läpparna. Som ett hån, som av förakt. 3.15€ stod det på lappen och jag skäms. Jag skäms till tårar. Det är inte en melon jag kastar i roskis. Det är potential, det är energi, det är som redan nämnt pengar. 3.15€ varav 2.70€ (om donerat till Röda Korset) skulle gått rakt till biståndsmål i Zimbabwe eller nåt sånt. 

Så förlåt så mycket då. 
Det är kladdigt, det är skarpt och tungt att skära och 89% av en vattenmelon är sånt som spiller röd vätska över vita klädesplagg.
Men detta är inte bara min värld. Det är en värld jag delar med just Dig, med min familj, mina vänner, men också Rita, den 10-åriga tjejen i Syrien. Hon lider av epilepsi och funktionshinder och har varit genom plågan av att vara en barnflykting. 
Och här står jag i bara kalsingar och slänger hela meloner.

Fy.

 

Annars: Allvarligt, allihop måste sluta särskriva nu innan jag blir alldeles galen och måste sättas på ett hem.

Joel Fågel
10.09.2013 kl. 00:28

Hej.

-Hej!
-Hej.
-Förlåt, jag lovar, jag är inte Jag.
-Whatever. Vem är du då?
-Ööhm. Han där? Eller nån cool. Shit, jag har inte planerat.
-Kan du snälla bara hål
-Okej vänta vänta vänta nu vet jag! Jag är Rolig!
-Hahahahahaha.
-Nej, fan det där sket sig. Nu har jag det! Jag är Intressant och Intelligent!
-Wow. Det hade jag aldrig tänkt på. Coolt.
-Sista försöket, jag lovar. Jag är Aningen Arrogant och Samhällskritisk!
-Okej, så du är en sån.
-Det här funkar inte va?
-Inte särdeles väl, men du jobbar bra.

Då tog jag en paus och undrade när jag får vara Jag. För det är ju målet, men för att nå dit måste jag sätta Mig Själv på is. För det funkar ju inte, det är ju beprövat. Var går gränsen? När blir Jag okej?
Fuck it. Jag testar.

-Hej.
-Hej!
-Vet du vad?
-Berätta.
-Nu är jag mig själv. Jag är rädd. Jag är nervös. Jag svettas. Jag vill bara väl. Vad tycker du?
-...och då sa hon att "Vittu min katt sket på mattan igår och jag ba ÄÄÄÄH"
-NÅ?! Vad tycker du?
-Ursäkta, jag pratade med min kompis. Hon är en riktig Vän.

Ibland är det ett berg att hitta nya vänner.
Det är tungt och luften blir tunn.
 

Joel Fågel
06.09.2013 kl. 22:46

Isberg

Om jag hade en båt skulle jag döpa den till "ICE BERG"

Detta för att försköna den tuffa situationen av att båten sjönk som följd av en kollision med en annan båt.

Tänk er, en båt krockar med isberget, men denna gång sjunker isberget istället. En fin filosofisk tanke, dock suger det väl för mig, för jag står och sjunker på min pajade båt.

Men den stöten tar jag for the team helt enkelt. Bokstavligt talat.

Joel Fågel
06.09.2013 kl. 13:39

Vis-à-vis raggning.

"Jag tycker att det är coolt när någon vet var jag bor och vilken relationsstauts jag har. Speciellt om jag inte nämnt varken efternamn, adress eller telefonnummer eller nånting. Det visar på dedikation, vett, en viss know-how och en ganska vidsträckt intresse. Det är smickrande. Jag bryr mig inte, tvärtom, jag blir lite generad faktiskt."

Sade ingen tjej nånsin, och kommer aldrig säga heller.

Samtiden har ett problem. Tekniken har ett försprång på de sociala interaktionerna, vilka helt tappar gnistan om utförda enligt I-tidens regler.
Detta förefaller på grund av den kulturella paradigm som i sten har huggits i och med bland annat film- och musikbrancherna.

Så det är ju lite trist förstås.

Joel Fågel
04.09.2013 kl. 23:53

Matlagn.

Och så kom dagen då jag listade ut hurudan kock jag är och kommer för alltid vara. 

tatadatadaa

en dålig en.

Jag har precis immundigat resterna av min nudelgryta med knackkorv, tonfisk, ost och gräddfil. Och typ ketchup.
Som den hälsomedvetne kanske lägger märke till så innehåller min kost mindre näring än en tånagel men smakar bättre, inte mycket bättre, men ändå.

I mitt framtida hem med mina framtida barn och min framtida skitsnygga fru kommer pappa-lagar-mat-dagen gå till som följer:

McDonalds. Eller också kommer barnen ogilla maten och bli tröttare och degigare än innan de åt, vilket förstås är motsatsen till den önskade effekten av ett mål mat.
Jag kan alltså inte laga mat. Åt andra människor. Jag är väldigt nöjd med min röra. Ketchup är gott.

Joel Fågel
27.08.2013 kl. 14:39

"Hej, moffa."

Min dag började illa. Jag var sur hela förmiddagen och lite in på eftermiddagen. Jag beslöt att skriva en låt för att lätta trycket och jag hann med den första versen förrän mamma ringde. Hon sade att besökstiden vid Vasa Centralsjukhus är mellan två och tre om jag ville cykla till morfar och träffa honom. Jag lät låten vila och cyklade dit.

Där låg han alltså i en säng omringad av ett nät med slangar och sladdar. Han hade inte fått mycket sömn natten innan och var trött, dessutom hade han fått en lugnande tablett precis innan jag kom. Jag stannade inte länge, han behövde vila. Men när jag ställde mig upp för att gå lyfte han sin handflata och jag vidrörde den på den plats där det inte fanns sladdar fastsatta. Jag kunde inte skaka den. 

Då förstod jag min egen grad av äckel. Hur kan jag vara såhärpass banal? Mitt fokus ligger på egna triviala motgångar medan morfar ligger i värk, på tredje våningen i ett stimmigt sjukhus. 

När jag kom hem skrev jag den andra versen. Den handlar inte om mig, till skillnad från den första. Jag beslöt att känna mig stor. För jag kan inte hjälpa honom att tillfriskna eller återhämta sig snabbare, och jag kan inte göra honom frisk med att slå mina klackar ihop. Men fan ta mig, jag kan göra min morfar stolt. Ingen förtjänar att vara hjälplös, så jag skall hjälpa honom på det enda sätt jag kan. 

Det är bara en demo, men ni får hålla den till godo. Låten beskriver min dag, från ett turbulent hjärta för ett turbulent hjärta.

 

Joel Fågel
15.08.2013 kl. 22:37

Det här har pågått länge nog nu.

Jag är lite vresig, det är inget fel på alla de här bilderna, men gud så uttjatat det är alltsammans. Hur som helst, sov gott.

Joel Fågel
13.08.2013 kl. 22:38

Gladjag och olycklingen

Först när jag stod där och väntade på spårbanan började det duggregna.
Inte på vägen till stationen, eller under avskedet, utan när jag väl väntat i tre minuter började regnet sakta falla. Bara tunt, bara som en markering, men jag tog det som givet. Himlen var blygrå och trafiken var ungefär halverad, det var söndag, på många sätt. Tåget var i tid och jag hade en vagn långt bak vilket betydde att jag inte behövde gå långt. Trots att jag var långt hemifrån. För långt, det visste jag. Som vanligt luktade det i vagnen. En speciell tåglukt, en blandning av svett, parfym och längtan. För alla som sitter på tåg längtar nånstans. Annars skulle de inte sitta på tåget. Så kommer det alltid vara. När vyer rullade förbi försökte jag förmå mig att gråta. Jag har aldrig varit bra på att gråta, trots att jag så gärna vill. Cinematografin blir så mycket mer melodramatisk då. En ensam tår, inte en flod, ett kontrollerat utbrott, inte en kolsyrad dryck som väller över. Jag har alltid velat vara förmögen att gråta, att känna rakt ut. För kanske är jag inte olycklig alls. Kanske är jag bara envis när det kommer till känslor, jag vill få till den bästa scenen. Den vackraste dynamiken. När det kommer till att gråta är jag fullkomligt värdelös. Därför inser jag sakta att jag överhuvudtaget är det. Om jag inte kan gråta, om jag inte kan svälla över, då kan jag inte känna. Det är hela sanningen och det är så det känns. Det är inte ett knivskarpt hugg. Det är inte en eld som brinner. Vi hör om det överallt, smärtan. Var är min smärta som skall ersätta det blygråa himlen jag har ovanför mig, en klar till halvklar söndag i novemeber? 

De bekanta slätterna rullade förbi och den välkända filmen som visas i fönsterrutorna. Åkrar, ängar, skog. Åkrar, ängar, skog. Skog, skog, skog. 
Så är jag plötsligt här. Tillbaka men med mera skägg och nu är jag gammal. Jag har åstadkommit väldigt mycket. Jag har erfarit ofattbara händelser och träffat tusentals människor sedan dess.
Ändå är den söndagen den mest känslovarma dagen i mitt liv. 
Jag håller sakta på att ruttna, för när jag känner så är det bara tomt. 
Det är då jag känner som mest och det är då det händer så uttömmande lite. Jag är ju trots allt lycklig. En olycklig man instängd, kapslad i en lycklig pojkes liv. Här är allt fantastiskt, och jag ser ingen utväg. 

Jag har aldrig varit skapt för att gråta och kommer inte att lära mig med åren. För hur jag än vänder på det blir det bara mer och mer rimligt. 
Livet är en pest. Håll med om det folk och fä. För när väckarklockan ringer följande morgon stiger jag gladeligen upp ur min varma säng. 

Ända sedan den söndagen i november har jag försökt. Jag kommer inte undan hur bra jag har det. 

 

 

 

Joel Fågel
11.08.2013 kl. 23:40

Jag har slutat använda tandtråd

för tandtråd suger.

Frågor på det?

Joel Fågel
11.08.2013 kl. 23:40

vatdefakk.jpg

Joel Fågel
11.08.2013 kl. 21:49

Ett försök på politisk korrekthet.

Det handlar inte om Din person, Din integritet är inte på spel.
Det handlar inte om var Du kommer ifrån, var Du jobbar, vad Du studerar, vilken pojkvän eller flickvän Du har, om Du spelar musik eller målar tavlor eller idrottar eller diggar dubstep.
Det handlar endast om att om Du kör en mopedbil i daglig trafik i dagsljus är Du ett ljusrött rövhål.

Åtminstone från trafiken sett. 
 

Joel Fågel
10.08.2013 kl. 13:13

Bästa skiten nånsin, seriöst.

När vi idag på en sångrepetition skulle markera någonting i våra noter behövde min arbetskamrat låna min penna. Min penna har jag fått av min kusin som studerat vid Brown University i Providence, alltså stod det Brown på pennan. 
När min kollega antecknat färdigt i sina noter vände han sig till mig med pennan och sade "Dom kallar sej Brown, å meinar de." 

Detta är en markering för hur bra jag trivs. Via Killinggänget når man lätt mitt hjärta, där Killinggänget inte är glömt, där mår jag som bäst. 

Tack.

Joel Fågel
07.08.2013 kl. 15:14

Times are A-Changing-lista

  • Vad hände föresten med "pappdiin" och "sa flicko"?
    Har vi helt slutat med dem eller?
  • Dricker ingen O'boy längre, eller är det bara jag som saknar skiten i allmänhet?
  • Man ser inte lika många cykelhjälmar nuförtiden. Enligt mig borde man inte sätta sig på en cykel utan att kunna cykla. Sen tar man konsekvenser för att man inte kan cykla om det skiter sig.
  • Det slog mig plötsligt att CD-skivor är ur tiden nu. Jag kommer kunna nämna CD-skivor med följden av att mina barn inte förstår vad fan jag pratar om. Kasetter och disketter är ju naturligtvis redan döda, synd på god teknik, framtidens vindar blåser.
Joel Fågel
05.08.2013 kl. 23:02

Update.

Jag är inte i Lappträsk längre.
Jag tjänstgör nu vid Wasa Teater och bor i en etta kring centrum av Vasa.

Det är utgångsläget. Jag mår i övrigt mycket bra och äter väl. 

Joel Fågel
05.08.2013 kl. 23:00

Nykarlebysonen Joel på äfventyhr i de Lappträska skogarne del 11

Dagsdato varandes den trettionde af Juli, nådens år tvåtusen och tretton.
En dag vilken är allaredan påtagligt galen.

Eftersom Johan af Nærpes kommun hafva punkat sitt bakre högerdäck på motorvägen voro han allaredan något af en surkart. När han sedan idag fortskrider till att backa in i ett annat fordon är det ingalunda någon som förvånas, ty våran salig Johan har en skitvecka. 

På föreläsningen belangande våldsfritt förfahrande föreföll likaså en fullkomligt helsjuk händelse. För när föhreläsaren talte angående Arndt Pekurinen ställde sig plötsligt en af oss åhörare upp på sin bänk och ropte "Minä olen Arndt Pekurinen. MINÄ OLEN ARNDT PEKURINEN!".
Jag misstänkte honom sannerligen pårökt, men vad som därefter följde voro en tu timmar lång teateruppvisning af halft förberett slag, under vilken det berättades om denne Arndt och livet han ledde i våldslöshetens tecken. Med andra ord sagt en ytterst märklig föhreläsningsteknik, samt skittråkigt förfarande i det stora hela. 

Sedermera hafva vi käkat burgare och varit fett degiga. 
Besynnerlig vecka, besynnerlig dag och vad mera slippa vi härifrån inom kort. 
Det senast nämda förväntas blifva fittit sweet.

Allt gott. Eder Joel.

Joel Fågel
30.07.2013 kl. 19:06

Tåggöra

Idag satt en man med en skojig röst bakom mig på tåget. Efter att ha lyssnat på en minut av hans telefonsamtal skred jag till att banda in hans tal. Detta gjorde jag sedan till ett projekt för att få tiden att gå lite snabbare på tåget. Kanske inte den vänligaste grejen jag gjort, men banne mig, om man inte tar till vara liknande ögonblick kan man lika gärna sitta på biblioteket hela dan.

Joel Fågel
29.07.2013 kl. 15:50

Nykarlebysonen Joel på äfventyhr i de Lappträska skogarne del 10

I onsdags drog vi i sedvanlig ordning till den lokala restaurangen för att i nya vänners lag afnjuta aftonluft och gemenskap. "Hanhi" - Ghåsen, voro fylld till sin måttliga bredd af Cifviltjänstgörare, som af gifna orsaker vara manliga till könet. 
Emedan vi sutto på terassen i allsköns ro i det begynnande sommarnattmörkret hördes det ropa i fjärran:
"Ei vittu! Naisii!"
Quinnor befunno sig i lokalen, vilket rörde upp synnerligen mången känsla hos de i regel kruttorra herremännen från den sterila omgifningen vilken Lappträsk Lægergaard innebär.

Jag, jag voro lugn likt en fihlbunke. För med god själfkännedom samt egenförakt kunde jag med lätthet konstatera: Jag flirtar ej väl på det innhemska tungomålet.

Så jag gick sedermera ut från restaurangen för att därefter åka hemåt. Striden voro icke min att vinna, ej heller kriget i det stora hela.

När jag sedan dagen därpå fick berättat för mig att de brudhar som den föregående kvällen vistats vid Ghåsen voro Finlandssvenskar sfvor jag uti höögan sky. För egenskapen af finlandssvenskhet i ett helfinskt område är i sanning en pickup-line af Guds nåde. 
Af Guds nåde alldeles.

Allt gott. Eder Joel.

 

Joel Fågel
26.07.2013 kl. 15:33

Nykarlebysonen Joel på äfventyhr i de Lappträska skogarne del 9 (fortsättning)

Seriöst, han kom in i rummet vid två-slaget på natten igår. 
Han har inga kamrater, vad fucking göro han om nätterne?!
Dessutom tog han som säkerhet att vi skulle till att åtaga oss städningsuppgifterne, bara för att han dammsög första veckan.
Okej jag håller på att glida ur karaktär, men fuck that guy. 

Jäfla skit.

Allt gott. Eder Joel.

Joel Fågel
26.07.2013 kl. 13:10

Nykarlebysonen Joel på äfventyhr i de Lappträska skogarne del 9

I vårt rum som undertecknad och Närpessonen Johan af Mørker sofva i bor sedermera ytterligare en osalig själ.
Med en begynnelse till kraftigt pihpskägg och glasögonbågar prydande hans i allmänhet finska pojkansikte är han en relatif främling för oss båda Österbottningar. 

I morgonstund vid uppvaknandet synes han inte till, ej heller förrän sent in på aftnen när det är dags att gå till sängs. Trots en i sanning uppfuckad dygnsrytmik vågar jag tillstå mig påstå att denna man inte kan få mycket sömn på natten. Ett spöke, en våhlnad, som bara syns när de flesta sofver eller när det är tid för en veckoenliga städningen. 

Vad mera vandro han med sockar i sandalerna sina, vilket förpassar honom, dessvärre, utan vidare skrupler direkt i "Komplett Nolla"-facket.
Ett missförstått geni, utan vidare, för jag har gluttat uppå hans kvällslektyr, vilken handlar om neurologi eller någon sådan skit.

Bara en vecka kvarstå här ute, och jag vågar redan uttrycka min glädje öfver detta fakto.

Allt gott. Eder Joel.

Joel Fågel
25.07.2013 kl. 20:00

En video med en massa orsaker till South Park's framgång.

Joel Fågel
20.07.2013 kl. 03:19

 

DYSLESKI

Jag köpte en svart bok för en tid sen.
En bunden bok, med pärm och allt.
Sidorna i den var blanka, planen var att jag själv skulle fylla i dem.
Men den är ännu tom, sånär som på några halvdåliga poesirader och ett par skitdåliga teckningar.
Så utan vidare beskrivning ger jag er min riktiga svarta bok - dysleski.
Inte en almanacka, inte en dagbok, mer som ett klotterplank.
Men på mitt klotterplank spraymålar jag hjärtan och regnbågar (typ) och på mitt klotterplank är jag en jäkel med tuschpennan.
Jag har som bekant ingen fast ålder, jag blir äldre hela tiden, och det kan ju vara skrämmande i sig.
Jag har inget fast namn, det väljer du.
Jag har ingen fast punkt, för boken funkade inte särdeles bra.
Jag har problem att se skillnad på fel och rätt, fult och snyggt, bra och sämre, folk och folk, och dig och mig.
Jag är ordblind på ett annat sätt.
Retta min stavning, s'il vous plaît.

#dysleski



Grundarn har en badass grundarblogg
Allt är vackert - del 1
Allt är vackert - del 2
Belägg på att klicheér bör undvikas
Hur blir allting bra igen?
Yrsa har en blogg
Anna har en blogg
Tovah har en blogg
Gzëni har en blogg
Pocahontas har en blogg
Hur gammal kan en fågel bli?
Herobullets har en blogg
Mitt budskap