En rap/dikt/vad du nu vill kalla det som kanske kan vara trevlig att läsa, men då igen har jag ofta fel

Jag kan ingenting åt mina anlag
Blåa ögon lite tjock och en perfekt tandrad
Men det är bara så vi går igenom liv och död
Det är vårt vatten och bröd
Tills man är hungrig i en liten hög
Det är bara som man kan tänka sig
Inga överraskningar
Men överlag så är det helt okej
Vi kör omkring som ett dansband
Tills hela tillställningen inställd av ett brandlarm
Och poesin i hela skiten är
Att stämningen är militär
Men grönt är inte alls våran färg
Jag har ett rött och ett blått öga
Och bägge två är vad man kallar tröga
Men det är inget jag kan göra nåt åt 
Tack och förlåt
Och bästa hälsningar från en öken som är våt 
Så kommer världen bli vår

 

Du 
Ta tillbaka din dröm
Vi vandrar mållöst kring som en natt utan sömn
Stanna upp 
Ta tillvara på din tillvaro 
Du vandrar runt i limbo
Det är inte ditt fel
Och inte demokraternas heller
Men det handlar om att visa vem som styr när det gäller
Och hamna i det rätta diket
Nu är Maria Magdalena minister för hela i.n.r.iket
Det är nästan så att man blir besviken
Men demokrati är en sanning där man väljer mellan röven och skiten

Joel Fågel
20.05.2014 kl. 23:27

Sätt ihop.

Found myself in a distant instant
just locked myself into the mind of an infant
leverage, I get sick from the feeling
under average height and I'm never appealing
never grow tired of the things that I saw that day
getting crushed right this instant and I'm fading away
you better look down on the ground that fails
you better leave this train 'cause it's leaving its rails
now the music is present but it won't be for long
I was here when it started and I will be when it's gone
so fucked in my mind I put the pills in my eyes
it's slowly making me blind
I say goodbye when I arrive
output is burning and I'm ready to stop
floating around and now I'm waiting for the drop
be it now or tomorrow it don't come with a rush
while my body floats throughout the instant crush.

 

Joel Fågel
19.07.2013 kl. 16:23

GFTPSN

Ett märkligt gift.
Som om jag var tvungen och krävde.
Och du. Du som finns, och jag som är någonstans alltid.
Och träden är snabbare än mig, det verkar så, när de flyger iväg.
Och sjöarna, de gråa stenarna och de små bergen. 

När blev ni alla så snabba?

Förgiftad igen, men jag vill inte och jag kan inte.
Jag bör inte och jag vet inte varför. Det bara händer och
det är inte jag som gör det.
Det är mitt försvar men inte motgiftet alls.

Tills jag springer lika snabbt som de fasta tingen rör sig bakåt.
Tills jag är överallt och inte ingenstans.
Tills jag återvänder och tills jag vet vad alla vill
kommer jag må lite illa alltid och överallt.

Joel Fågel
15.07.2013 kl. 14:33

Panikrim och Skitvers pt.14

Varför måste du vara så bildskön?
Är det inte tillräckligt illa, att jag måste se dig vara vacker
i bilkön,
mid pianot,
vid havet,
överallt var det finns en spegel.
Varför är du så förtegen?
Visst, jag har allt,
jag har mina vänner,
mina fordon,
mina skodon,
mina mål mat,
en fruktansvärt dyr och duktig advokat,
men jag ser dem inte.
Jag är Du-blind.
Som att cykla ensam på en tandem i motvind.
Men du är så bildskön, så det räcker inte med det.
Du lyckas alltid med att påminna mig
om din underbarhet.
Jag är fast, kan jag anta,
jag behöver ett handtag
och jag paddlar med fötterna,
som har börjat tappa kraft.
Du är det värsta och det bästa
minnet jag haft.
Så jag är väl tvungen att bli inspirerad.
Men det kommer ingenvart,
för den inspiratonens bästföre
går först ut om en månad och trekvart.
När får jag se dig utanför min hornhinna,
nu när torra tårar slutat rinna.
Jag längtar till den dagen
då det minnet har dött.
Jag gråter sällan nuförtiden.
Mitt öga är nött.
Joel Fågel
30.07.2012 kl. 01:48

Ångrade mig.

Tänkte skriva en rap.
Det blev bra.
Det blev bra, det blev för bra, och jag satt en längre stund och tittade hur sträcket raderade allt mitt hjärta som började slå för bara 5 minuter sen.
Hade ett maffigt beat i hjärnan.
Skrev om att folk gör det svårt när man har bostadslån.
Panikrimmen flödade. Texten blev svagare,
tappade all min moral, och jag sa saker om ting om vilka jag ingenting vet.
Det blev så här istället. Bara fritt. Har fortfarande beatet i hjärnan, men jag struntar i det.
Varför rimmar jag inte? Eller säger nåt fint.
Kanske jag har tröttnat eller blivit maskulin.
Har jag äntligen lyckats med det jag alltid har sökt,
en image av öl och muskler, och lukt av svett och lök.
Jag är ingen annan än en kanin. Som inte kan något åt att jag är albino.
Jag är ingen knutte, ingen A-lagar-typ. Imagen har jag aldrig fått, och jag hoppas som fan på att jag luktar gott.
Det finns ljud borta i hörnet. Jag väntar på fred.
Eller nånting som gör att jag helt enkelt blir led.
Jag blev plötsligt känslig, och jag vet inte hur.
Det ligger i blodet, i min svaga natur.
Min röda ögon lyser.
Genom gallret på min bur.
Folk fryser.
Joel Fågel
09.08.2011 kl. 02:25

Panikrim och skitvers pt. 6

Shit, trotsåldern igen.
WELL FUCK ME RUNNING!
Bokstavligt, jag behöver din kyla,
din frostiga iskalla kyla.
Som om inget någonsin gått fel eller
som om ingenting ens har hänt,
beter du dig, och jag fattar noll.
Var fan har du köpt din makabra kontroll?
Kan jag köpa? Kan jag låna?
Om inte, får jag råna? Jag behöver, för mitt ego.
Min enda utgång är havet. Nej inte drunkna, jag skall bara stilla kravet.
Kravet, du vet inte alls vad du gör mig. Jag simmar, och simmar och simmar rakt mot dig.
Du står där, är stadig. Så kall som det går,
medan jag stammar fram en grotesk metafor.
Jag går alltid för långt, men är ändå för svag.
Det är väl allt en intrig för att skjuta mitt jag.
När jag slutat bete mig som rekvisita kanske jag kan visa mig själv.
NEJ GUD så du pratar, du behöver ju hjälp!
Lägg av, det är bara några små komplex.
Inget märkvärdigt, hindrar mig bara från lycka, välgång eller sex.
Men jag slipar, och tänker, så mycket jag hinner,
medan jag simmar och simmar som om fötterna brinner.
Mitt inre saknar nu helt likviditet.
Mitt yttre är långt ifrån verklighet.
Och jag som bara ville bli berest,
och vara en av dem som alla ville se.
Åtminstone inte sitta här och lipa,
som jag gör just nu, nån fas som jag genomlider.
Och jag simmar, trots att kloret i ögonen svider.
Som fan.
Joel Fågel
15.07.2011 kl. 03:12

Panikrim och skitvers pt. 2

Skrämselhicka hade inga
biverkningar på din flicka
röstar blankt och
sjunger falskt och
luktar starkt jag vet
du vet
han vet hon vet
det ser
diskret
lever livet på en sticka under en björk eller al med en flicka
som aldrig någonsin i hela sitt liv
hade karisma eller skrämselhicka.
Vinden vänder där jag sitter och tittar
går sen en tur kan du tro vad jag hittar -
ett litet mynt som ingen vill ha. Lite som det myntet är du och jag.
Vissa vill ha oss, men ingen behöver, sånt är livet när man jämförs med bröder,
och systrar, kusiner, kompisar, fucking kaniner.
Och i hela våra liv är det ingen som vänt
på oss, när vi bara är en kopparcent.
Rispa min lack, du vet att jag skriker
som en argsint polack när hans spritgömma sviker,
och nej, som sagt
jag har redan sagt adjö, men tack,
jag skall inte ha, det jag inte får ta, det som nog varit bra, men det rimmar som jag.
Skit.
Sprit, kredit, granit, se hit,
min kompis,
som aldrig har levererat,
och alltid har försenats
konstatera, utvärdera
min enkla slutsats kring din livsstomme:
Jag kan inte dikta, ändå är det du som är den dumme.
Riskera en dag eller två, bara för att se att allting rullar på.
Bara för att se att allting flyter, om det polska vinet tryter, se om din flickvän är obehaglig, om din pojkvän är odräglig, om ni alla är usla människor.
Är ni?
Det är ni.
Hade alla varit fina skulle världen vara pinsam,
ingen skulle känna skam, ingen skulle värdesätta
det som andra tänker, det som andra vill berätta.
Allting skulle flyta på, vinet skulle tryta då, ingen skulle knacka på.
Stör ingen, få ingen respons, ingen risk, ingen vinst, ingen bullshit, ingen seriös saklig rimlig fakta.
Fakta is fucked up ibland.
Om ni läser detta och ler vill ja hellre säga tack
än att skriva detta som en hamster på crack.
Joel Fågel
19.06.2011 kl. 02:19

 

DYSLESKI

Jag köpte en svart bok för en tid sen.
En bunden bok, med pärm och allt.
Sidorna i den var blanka, planen var att jag själv skulle fylla i dem.
Men den är ännu tom, sånär som på några halvdåliga poesirader och ett par skitdåliga teckningar.
Så utan vidare beskrivning ger jag er min riktiga svarta bok - dysleski.
Inte en almanacka, inte en dagbok, mer som ett klotterplank.
Men på mitt klotterplank spraymålar jag hjärtan och regnbågar (typ) och på mitt klotterplank är jag en jäkel med tuschpennan.
Jag har som bekant ingen fast ålder, jag blir äldre hela tiden, och det kan ju vara skrämmande i sig.
Jag har inget fast namn, det väljer du.
Jag har ingen fast punkt, för boken funkade inte särdeles bra.
Jag har problem att se skillnad på fel och rätt, fult och snyggt, bra och sämre, folk och folk, och dig och mig.
Jag är ordblind på ett annat sätt.
Retta min stavning, s'il vous plaît.

#dysleski



Grundarn har en badass grundarblogg
Allt är vackert - del 1
Allt är vackert - del 2
Belägg på att klicheér bör undvikas
Hur blir allting bra igen?
Yrsa har en blogg
Anna har en blogg
Tovah har en blogg
Gzëni har en blogg
Pocahontas har en blogg
Hur gammal kan en fågel bli?
Herobullets har en blogg
Mitt budskap