Chivalry is dead

Råkade knuffa till en tant i en butik vid tågstationen.
Hon började sura efter min (oturligt och dessvärre) aningen halvdana ursäkt. Hon mumlade (mina tillagda ursäkter till trots) om gentlemannaskap och oförstånd när jag gick med min energidryck till kassan. 

Det är väl själva hin att hon sedermera sitter snett bredvid mig i tågvagnen på resan hem. Och långt. Hon skall till Parkano eller någon annan trollhåla.

Jag önskar (ärligt) dig en lyckad återstod av ditt liv. På allvar, i egenskap av gentleman.

Kärring.

Edit: Jeansjackor är så ute.

Joel Fågel
19.07.2013 kl. 16:56

Sätt ihop.

Found myself in a distant instant
just locked myself into the mind of an infant
leverage, I get sick from the feeling
under average height and I'm never appealing
never grow tired of the things that I saw that day
getting crushed right this instant and I'm fading away
you better look down on the ground that fails
you better leave this train 'cause it's leaving its rails
now the music is present but it won't be for long
I was here when it started and I will be when it's gone
so fucked in my mind I put the pills in my eyes
it's slowly making me blind
I say goodbye when I arrive
output is burning and I'm ready to stop
floating around and now I'm waiting for the drop
be it now or tomorrow it don't come with a rush
while my body floats throughout the instant crush.

 

Joel Fågel
19.07.2013 kl. 16:23

Livsnjutare

En man satt på en klippa bredvid en fjärd nära Tammerfors innerstad och avnjöt en öl. När tåget passerade höjde han sin flaska. "Hej på dig tåg. Ha en bra dag. För det har jag." 

Jag ser dig, kompis. Här är ditt bevis på att fönster är genomskinliga och du är inte osynlig. 

Morjens på dig å.

Joel Fågel
15.07.2013 kl. 14:50

Det här är min mustasch 01.06 2013

 
Joel Fågel
01.07.2013 kl. 19:21

Pocahontas på cajon

Världshistoriens hittills bästa ordvits.

Alltså: [Påkahåntaspåkahån]

 

Jättebra. 

döden
04.02.2013 kl. 14:31

Moikka taas, Heido, Kiitos.

Öhm. Ingresser i blogginlägg? Really?

Tillbaka med ett nytt utseende, även ett lite småändrat format.

Allt courtesy of ratata.fi.

Jag tycker om bussresor.

Bussresan är det bästa vapnet i skolklassens arsenal. Detta gäller naturligtvis skolresor och utfärder. Dessa är i sig bra grejer, men inget av dem slår att sitta och trängas med sina klasskamrater.

Det värmer upp alla små "Vi är inte såpass bra kompisar" och gör verkligen dessa små hinder till ett sandkorn på Stilla Havets kikkeli. 

Hursomhelst: Jäkla mycket att stå i, men kortfattat är jag i dålig form, bilen har gått sönder igen och fixats igen, jag har en småskalig fökylning på ingång och avskyr ännu särskrivningar för de ser så fula ut i skrift.

Joel Fågel
04.02.2013 kl. 01:05

VÅREN ÄR HÄR


Knack i trä, som man säger där jag kommer ifrån.
Joel Fågel
29.01.2013 kl. 13:29

OCDPD - Obsessive Compulsion of Destroying Pens Syndrome

Ett tvångskomplex som vilket annat.
Gemene man härbergerar ett stort antal fler tvångsbeteenden än vi anar.
Till exempel är behovet att äta isen i ett lemonadglas på en restaurang definierat som ett tvångsbeteende.
Likaså mitt syndrom.
Att skruva sönder bläckpennor.
Varje gång.
Alla pennor.
Så fort medvetandet drar sig till andra objekt flyger pennorna upp som löv i vinden för mina händer.
Låt mig ta del av era tvångsbeteenden.
Tack.
Ursäkta mina behov av att ha sönder alla edra pennor terminalt.

Joel Fågel
28.01.2013 kl. 15:52

Om att vända sig i sin grav

Jag har på senare tid (i dagarna två) fått ta del av mänsklig avkomma.
Österbottens Tidning skrev en artikel som utkom i tidningen här i veckan, artikeln lades även upp på deras nätsida.
Den handlar om civiltjänstgöring och alldeles i huvudsak om problemen som kan uppstå kring anmälan till och trassel kring det.
Särskillt intressant är denna artikel för mig eftersom den handlar delvis om mig och för att jag håller med om det som skrivs i artikeln trots att däri finns inte många åsikter, nästan endast fakta och information.
Det som nu har hållit mina tankar upptagna är kommentarerna angående artikeln.
Visst, det blir alltid illa i kommentarsfält, och nog visste jag att folk i allmänhet inte är anstädigt lagda på internet, men ta mig Moses om det inte är löjligt vad som där står. Dessutom är majoriteten så grovt off topic att poängen med artikeln nu helt har seglat iväg.
Jag hade ingen aning om att det bland oss finns sådant misstycke med civiltjänstgöring.
Jag hade ingen aning om att det bland oss finns sådan patriotism och fosterlandskänsla.
Jag hade ingen aning om hur illa folk i allmänhet stavar och skriver.
Bland de för tillfället 65 inläggen i kommentarsfältet behandlas bland annat "schåpas" med civiltjänstgöring, lathet, mössor inomhus (direkt manat åt oss på bilden), Jehovas vittnen, krigsveteranerna, krigsveteranernas åsikter och någon våldtäkt i Mali.
Personliga påhopp är inte ovanliga (de med konto på sidan kan ju ta en titt själva) likaså långa utläggningar, särskrivningar och snabba svar på tal. I ett skede nyttjade en skribent 25 utropstecken efter varandra.
Jag skall inte vanära yttrandefriheten eller konfidentialiteten av ett nyhetsforum vidare.
Militärtjänstgöringen i Finland (Dragsvik) är en numera valbar lösning på den värnplikt som råder i landet. Det går att välja civiltjänst om det inte passar. Att påstå att ett val av civiltjänst är ett bevis på avsaknaden av penis, ryggrad och vuxen inställning till moderns omtanke är fullkomligt absurt.
Jag vill inte se, höra eller framförallt läsa fler (enligt mig) väldigt illa grundande kommentarer om huruvida vi skulle prata ryska om det vore för oss morsgrisar som väljer civiltjänstgöringen som ett smidigare sätt att fortsätta våra för tillfället unga liv.

Folk måste dessutom sluta särskriva.
Ursäkta mig, dags för min dygnsenliga tupplur.
Joel Fågel
23.01.2013 kl. 01:07

ISBJÖRN I HUVUDET

Jag vill påstå något som gärna får kommenteras och rättas.
Jag menar att om inte en genuin otillfredsställelse finns gentemot en ex-partner så går det inte att få ett riktigt avslut - closure.
Absolut finns det omstädigheter som utgör ett naturligt avslut, liksom ett verkligt logiskt beslut till ett avslut i förhållandet.
Det är inte riktigt det jag syftar på.
De flesta slut på förhållanden baserar sig på logiska riktiga argument, sådana som fungerar för alla personer inblandade och som verkar rimliga.
Nytt begrepp (fritt att sprida och använda):

ISBJÖRN I HUVUDET = Den lilla "kär"känslan som ännu existerar gentemot en föredetta partner, trots ett logiskt ointresse gentemot ett förhållande med denna ex-partner som är rimligt och övertygat.

Denna isbjörn finns långt bak. Omedvetet. 
Verkligen omedvetet, vi känner inte av den.
Vi kan vara i ett långt förhållande, gifta, kär i någon annan, apatiskt lagda, det spelar ingen roll.
Isbjörnen finns där tills du ogillar din föredetta "it".
Tror jag. Säg till om jag har alldeles helt jättefel.
Och om du tycker så: Har du känt den där isande känslan av att ett ex skrivit en status på facebook?
Har denna person bytt profilbild?
Har denna person kanske kommenterat något roligt?
Och isåfall: Har du gått oberörd, eller har det enligt ditt ärliga hjärta känts av?
Det enda riktiga avslutet, closure, finnes i avsky, frånstöt, minuspol mot minuspol (eller pluspol mot pluspol, samma skit).

Jag tror det här polardjuret finns inom oss.
Det hjälper inte att säga "nää men ja känner ju ingenting för honom/henne alls! Det där är inte sant", för det kan du inte veta.
Isbjörnen är en omedveten grej, det är precis den detaljen som gör den spännande.
Säg till, detta är min hypotes.
Berätta detta om du anser jag talar bullshit: 
Har du någon bekant eller vän som alltid kommer i kontakt/får ihop det med någon ex-partner när den är ute och festar/dricker/nyttjar allmän jees-feelis?
Case in point.

Joel Fågel
19.01.2013 kl. 02:17

Jävlar, det går verkligen att vara sådär pass trött.

Ursäkta gameshow-inlägget.
Jag skall försöka vakna snart.
Joel Fågel
16.01.2013 kl. 21:50

It's time to playyy - Puut your mouth where your BALLS arrre!

Ny idé för en gameshow!
Den heter
"PUT YOUR BALLS WHERE YOUR MOUTH IS!"
Såhär går det till:
Vi tar in en person till en studio.
Där ger vi honom/henne 7 bingobollar.
De vinnande bollarna från dagens kenodragning.
Nu får den tävlanden se på dessa i 5 sekunder.
Sen kommer tävlingen.
Första skedet går till såhär:
Den tävlanden sätts bekvämt i en fåtölj medan kvinnor eller män (beroende på tävlandens sexuella riktning) traskar runt stolen alldeles nakna. Eller så nakna de får vara i TV.
I detta skede skall den tävlanden räkna upp siffrorna på bollarna. Allihopa. Annars får han/hon inte vara med.
I nästa skede skall den tävlanden räkna upp siffrorna på bollarna bakvägen. Den sista bollen först.
Notera här att den tävlanden bör då ha lärt sig ordningen på de 7 bollarna, men måste dessutom vända på den.
I det andra skedet är tävlanden hängd uppcohner.
Det tredje skedet går ut på att räkna ut summan av de 7 bollarna och addera det till det tal som de 7 bollarna utgör från början.
Detta skall den tävlanden också göra uppochner. Med nakna vackra kvinnor/män omkring.
Och studiopubliken får sitta och skrika slumpmässiga tal för att förrvirra den tävlanden.
Twist: Klarar den tävlanden detta får den så många rätt som den i första skedet sagt och vinner alltså en hel del deg.
Klarar den tävlanden inte tredje stadiet äts den av hammarhajar i livesänd television.
Frågor?
Joel Fågel
16.01.2013 kl. 08:41

UN ANGE PASSE FRANSAISE

Fransmännen har ett fint uttryck.
Un ange passe.
Det förklarar en pinsam tystnad, ett avbrott i en konversation.
Alla tystnar och pratet dör tillfälligt, för en ängel går förbi.
Löjligt naturligtvis, men jag finner något vackert i uttrycket.
För det första är det ett humoristiskt sätt att se på en bristfällig relation.
För det andra är det en vacker tanke. Såtillvida man inte föreställer sig denna ängel
gotisk, puckelryggad och snorig i ögonvrån.
Änglar är fina symboler, alldeles objektivt.
Som livlinor. Skönt att ha.
Fundamentalt psykologiskt galet, men skönt.
Hur som helst är uttrycket coolt, vackert (för det är franskt) och självförklarat.

Här är en smart kille som säger smarta saker om evolution. Hoppas allt är ställs till rätta så.

Joel Fågel
16.01.2013 kl. 00:52

Om att ge 120 procent

Det förvånar mig hur det helt enkelt bara går.
Hur människor leder sina enfaldiga liv, utan att slås tillbaka av allt som finns att slås tillbaka av.
Hur lyder den magiska formeln som får en att sakta men säkert stiga upp på morgonen och möta en allför liknande dag som gårdagen?
Pengar kanske, men det måste finnas mer än det, styrka att orka dag ut och dag in, en styrka som nu krävs av allihopa, en robotmekanism skapad av oss alla.
Samtidigt regnar klichéer så hårt över svenska idrottare att paraplyn är nödvändiga.
När får jag min gala? 
"När jag gjort något vettigt." är svaret.
En transportsträcka genom enfald och tyst lidande för att sedan få komma hem och sätta sig ner.
Är ett mångfassetterat liv motsatsen? Måste vi inte alla (precis var och en) göra vår plikt?
Är det då lättare med struktur, en räls vilken det inte går att skena från, trots motgångar i mångt och mycket.
När får jag min gala?
Det jag drömmer om är att vara lugn och sansad och bli betrodd med uppgifter jag vet jag klarar av.
Inte svårare än så. Men svårt är det.
Och alltid finns det trubbel, aldrig blir det lugnt och sansat.
Någonting behöver betalas. Pappersarbete fyllas i. Pengarna borde komma snart.
Cykelkedjan har hoppat ur. Biljäveln är smutsig. Ingenting är någonsin rätt.
Hur kan man då vara lycklig?
Inte? Inte lycklig? Eller lycklig ändå?
Om det skall vara så svårt att finna ro behöver jag endast det.
Genom att gå genom svårigheter blir svårigheter faktum. Då är de inte svårigheter längre.
Endast vetenskap och vardag. Så kanske man hittar sitt lugn, och då är det hög tid för en gala för er som kämpar.
Ni som ger 120% i allt ni ger er in i. Ni som trotsar alla svårigheter och ser farorna i vitögat.
Ni som har mord i blicken och mod i barm. Ni som ser träden för all denna skog.
Jag vill vara en av er en dag. Jag vill klara mig själv utan att slås ner, men detta till trots förstår jag inte hur det är möjligt, hur det bara går av sig själv.
Enfald och gråa färger. Vid ett kontor eller i samma arbetsuppgifter som alltid. 
Som dagen innan, och dagen innan den.
Vi är inte gjorda för motgångar, men vi håller dem nära.
För köper du en telefon för eget nöje dimper räkningen ner i din brevlåda som du tvingats köpa och hänga upp med skruvar som du hanterar med din skruvdragare du tvingats köpa för ditt eget nöje.
Jag är imponerad och förbluffad. För jag ser inte hur jag kan klara mig i den stora stygga världen.
Inte om jag inte får beröm och blir betrodd.
Må hända jag är ung och dum. 
När skall jag bli äldre och tråkig? Och när får jag beröm för det?
Joel Fågel
15.01.2013 kl. 18:07

LUFTTORKA 2013

Jag har för första gången i mitt liv framgångsrikt lufttorkat mig.
Detta gjorde jag på grund av att jag var illa tvungen. 
Jag hade trist nog glömt att ta med en handduk till min lägenhet.
Detta hindrade mig inte från att rengöra mig, vilket jag gjorde (aningen motsägelsefullt) i badet (som med ibland full rätt kan ses som en balja av egen smuts) utan handduk.
Genom gott tålamod och successiv avrinning kunde jag stiga ur (det då tomma) badkaret relativt torr men alldeles naken, vilket naturligtvis var från början givet med tanke på sättet man traditionellt badar.
Min point är: DET GÅR!
Det går verkligen, och bara man ger det lite tid så är det inte heller värst tungt eller tidsödande.
Se bara till att du har en bekväm ställning att torka i, en vanlig dusch är en tuffare utmaning i det här fallet.
Så alldeles torr och alldeles ren ger jag mig av på nya äventyr.
Men kom ihåg barn, allt ligger i bejakarens öga, en gammal hund skiter aldrig mer än den är tung.
Vi daterar idag den 13de januari 2013. Min första verkliga lufttorkning, utan utomstående hjälpmedel.
Bilder kommer senare.
Joel Fågel
14.01.2013 kl. 01:19

Varje gång jag är lite ledsen gör jag så här:

Jag omfamnar känslan, för jag är en dramaqueen.
Tips: Två händer i ansiktet.
Stämning: Ledsam musik, för livet skall helst liknas med en dramafilm.
This will do.


Det är ganska skönt att vara ledsen ibland.
Så att någon kan tycka synd om en så att man slutligen kommer fram till
att egentligen är det jag är den bästa människan och antagligen varelsen på klotet.
Eller hur? Bara jag? 
Apor och imbeciller, tyck synd om mig, ty jag är lite hängig och nere.
Joel Fågel
11.01.2013 kl. 03:08

Fuck Mensa

Ville ändå inte vara med.
Mensa är onödigt, elitistiskt, i vissa anseenden kränkande och helt i min stil.
Ville ändå inte vara med i dendär dumma skiten.
(ironiskt nog är det tydligen jag som är en dum skit)
Joel Fågel
10.01.2013 kl. 02:27

Sålänge badet fylls

Trots att jag
genom lövtunna tankar
hållit mig lugn och sansad,
fullt frisk och vital.
Jag vill veta nu slutligt
vad som kommer att hända,
när jag står på en svart scen
och sjunger final.
Jag vill säga som Isaac:
Om jag finnes nåt mer,
finns det luft vi kan andas
faller allting ner.
Allt kommer falla
allt rör vid solen.
Från ett torn eller flygplan,
eller ramla av stolen.

Jag går i en cirel,
jag kan inte gå på annat sätt.
Vad har jag gjort för att förtjäna
att falla så lätt?
Joel Fågel
08.01.2013 kl. 18:20

Tack mamma!


Jättefina sockor.
Joel Fågel
08.01.2013 kl. 11:48

Receptkritik 2.0

Smaker av Listerine och apelsin i munnen

Förväntningar: Mycket illa.
Första intryck: Mycket illa.
Karaktär: Snöblandataskorbinsyra. Och piss.
Skulle jag käka igen: Antagligen inte. Det var ett misstag från min sida.
Blä.
Riktigt.
Joel Fågel
08.01.2013 kl. 11:30

mamm

Mor min och jag letade efter en febertermometer.
Vår digitala termometer var plötsligt spårlöst borta, så vi genomsökte medicinskåpet efter alternativa lösningar.
Turligt nog fann vi två termometrar, en avsedd att sätta under tungan, en avsedd simpelt för att trycka upp i stjärten.
Jag frågade mor: Vilken är vilken nu då?
Mor svarade: Den trubbigare är tänkt för baken, den med smalare ände är tänkt för munnen.
Min följdfråga var tvångsmässig och uppenbar: Är du säker, mamma?
Det mor då gjorde var i sanning förbluffande.
För hon höll den smalare termometern avsedd att sätta under tungan, och på min fråga valde hon att lukta på den för att dubbelkolla att det ändå var muntermometern.
"Jovisst, det är nog rätt." sade mor och gav mig termometern att sätta under tungan.
Den visade 42 grader celcius. Termometerrackarn var dessutom trasig.
Joel Fågel
04.01.2013 kl. 15:46

Förändrad syn på "förr i tiden"



Det är dock allmänt känt att det "förr i tiden" krävdes av föremålet för fotografering att sitta stilla och att bilderna därigenom blev att porträttera stela ansiktsuttryck och mycket få leenden.
För denna bild stämmer detta inte. Den föreställer Albert Einstein och hans första fru Mileva Maric.
Under deras levnadstid var fotografering inte alls vanligt förekommande och därtill dyr för den breda massan.
Därför togs i allmänhet endast foton med representativa utseenden.
Dagens trivia och hybrisspya avlagd.
Joel Fågel
03.01.2013 kl. 03:11

THE BIG 2012 MASHUP

Det gick ett år.
Ett nytt har börjat, och i sedvanlig bloggordning borde jag förevisa en årskrönika över mitt liv under perioden 1.1 2012 till 31.12 2012.
I min egna slarvordning har jag inte gjort det, och genom min egna arrogans kommer den bli kort.

  • Jag dingade 18 bast.
  • Jag har ådragit mig en massa bilstrul.
  • Jag har gått i skola.
  • Jag har skrivit all student jag behöver skriva såhär långt.
  • 2012 har i det stora hela varit ett relativt uselt år för mig och jag har varken höga förväntningar på detta år 2013 eller ser det som ett upplyft. December har blivit januari och mitt julpynt kommer hänga långt förbi tjugondag knut.
Jag trivs med ratatakalendern. Lediga. Återgå.
Joel Fågel
03.01.2013 kl. 02:09

Åfan

Joel Fågel
02.01.2013 kl. 00:35

Lemonadsäsongen 2011-2012

6 sopsäckar fulla med PET-flaskor.
Det är först vid två billaster av pant som det går att fundera på seriös utdelning.
Joel Fågel
30.12.2012 kl. 02:57

 

DYSLESKI

Jag köpte en svart bok för en tid sen.
En bunden bok, med pärm och allt.
Sidorna i den var blanka, planen var att jag själv skulle fylla i dem.
Men den är ännu tom, sånär som på några halvdåliga poesirader och ett par skitdåliga teckningar.
Så utan vidare beskrivning ger jag er min riktiga svarta bok - dysleski.
Inte en almanacka, inte en dagbok, mer som ett klotterplank.
Men på mitt klotterplank spraymålar jag hjärtan och regnbågar (typ) och på mitt klotterplank är jag en jäkel med tuschpennan.
Jag har som bekant ingen fast ålder, jag blir äldre hela tiden, och det kan ju vara skrämmande i sig.
Jag har inget fast namn, det väljer du.
Jag har ingen fast punkt, för boken funkade inte särdeles bra.
Jag har problem att se skillnad på fel och rätt, fult och snyggt, bra och sämre, folk och folk, och dig och mig.
Jag är ordblind på ett annat sätt.
Retta min stavning, s'il vous plaît.

#dysleski



Grundarn har en badass grundarblogg
Allt är vackert - del 1
Allt är vackert - del 2
Belägg på att klicheér bör undvikas
Hur blir allting bra igen?
Yrsa har en blogg
Anna har en blogg
Tovah har en blogg
Gzëni har en blogg
Pocahontas har en blogg
Hur gammal kan en fågel bli?
Herobullets har en blogg
Mitt budskap